Foto Astrid McCormack.

Frestavägen passerar gården Broby (i bakgrunden) på samma sätt som den gjorde på vikingatiden. Redan under vikingatiden, kanske ännu tidigare, byggde man en bro här för att underlätta framkomligheten över ängarna. Fram till år 2008 var Frestavägen en hårt trafikerad vägsträcka. Foto E Boogh, SLM

Broby, som det kan ha sett ut på platsen omkring år 1050. Över de låglänta ängarna ner mot sjön slingrar sig ett vattendrag, särskilt på vårkanten. Just där Frestavägen passerar idag, gick en ridväg upp mot Såsta och Broby gård på vikingatiden. Bron över vattendraget var troligen en uppbyggd vägbank, inte olik den som arkeologer undersökt vid Jarlabankes bro. Teckningen visar hur runstenarna har stått utmed vägen, vid varsin ände av bron. Stenarna flyttades främst av trafiksäkerhetsskäl i samband med vägarbeten vid bron i början av 1990-talet, till en hage ca 150 m norrut. På teckningen syns också den gravhög som nämns på runstenarna, byggd över Östen som ”dog borta i Grekland”. Platsen för högen har kunnat lokaliseras genom att studera kartor från 1700-talet, där den fortfarande finns utmärkt. Eftersom Östen dött i fjärran land kan det vara så att högen rests, trots att ingen begravning har ägt rum.

1995 skulle Frestavägens bro över Gullån i Täby förbättras. Så snart grävmaskinerna börjat schakta utmed vägkanten, skymtade man några skelett. Arkeologer från Stockholms läns museum kunde snart konstatera att man gjort en sensationell upptäckt! En av de gravlagda var med stor sannolikhet just den Estrid som står omnämnd på runstenarna i området.

Den arkeologiska undersökningen 1995 innebar att det tänkta vägbygget stannade upp. Arkeologer från Stockholms läns museum ”ryckte ut” och dokumenterade fynden, undersökte och grävde bort de tre synliga gravarna. Pga tidspressen var undersökningarna tvungna att genomföras på kort tid, trots att vädret var sämsta tänbara!

Osteologer (=benexperter) har kunnat se att den gravlagda varit en äldre kvinna (dvs < 60 år), 165 - 170 cm lång, som troligen har fött barn. Typiska ålderstecken var nedslitna tänder och kraftigt urkalkat skelett. Ryggkotorna har varit så sammanpressade att de delvis vuxit samman. Dessutom hade hon ett läkt armbrott och en inflammation i överkäken.

Undersökningen 1995 pågick ca två veckor. Arkeologerna fann tre gravlagda individer: en äldre man, en äldre kvinna och en pojke som varit omkring tio år då han begravdes.

I den äldre kvinnans grav hittades ett skrin av lindträ intill hennes fötter, med trälock och lås av järn. Strax intill hittades också en nyckel. Ett fragment av textil tydde på att skrinet varit klätt med tuskaftvävt linne, som varit bemålat. Inuti skrinet låg ett helt mynt, präglat av Adalrich i Basel 1025-1040. Ett sönderklippt 1/4-dels -mynt gick inte att datera. I skrinet låg också vikter av brons och järn. Den dubbelkoniska bronsvikten ingick i det svensk/islamiska viktsystemet och användes i samband med mynthantering. I skrinet låg också en silverring, som varit för liten för att ha på fingret (troligen en förslutningsring till skinnpung).

Intill den äldre kvinnan, hittade arkeologer en ospikad träkista som innehöll skelettet av ett barn i tioårsåldern. Möjligen kan detta vara Estrids förstfödde son Gag, nämnd på runsten U 137. Vid barnets vänstra höft låg en dubbelkam av horn (se bilden). Vanligast var ännu enkelkammar så denna typ var nog en nyhet i bygden. I höfthöjd låg även en pärla, 1/4-dels mynt och en bronsring. Läderrester avslöjade att föremålen legat i ett skinnfodral. Myntet kan dateras till Knut den store (1029-1035). Vad järnbyglarna haft för funktion är oklart. I midjehöjd visade bältessöljan och remändesbeslaget att skärpet varit långt och smalt. I barnets högra hand låg ett halvt mynt, präglat under Otto III:s tid (983-1002).

Vid Jarlabankes bro finns en temapark som berättar om besöksmålen kring Vallentunasjön. Här blandas historia med offentlig konst på ett lekfullt sätt. Konstnärerna Annika Oscarsson och Thomas Nordström har formgivit och tillverkat redskapen. På bilden ses en relief i sten.

U 151. ”Torbjörn och Ingetora lät resa denna sten efter Igul, sin fader, och Ärenvi efter sin man och efter…”. Dateras ca 1050 – 1100 e Kr, okänd ristare. Foto: M Ek

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

U 135. ”Ingefast och Östen och Sven lät resa dessa stenar efter Östen, sin fader, och de gjorde denna bro och denna hög.” Dateras ca 1020 -1050 e Kr, okänd ristare (se U 136). Observera att Östen och Estrids tre söner skriver att de låter bygga en bro, en uppgift som tycks ha lika stor betydelse för dåtidens människor som vem som rest runstenen och byggt graven. Den gravhög som nämns på stenen, var synlig fram till 1700-talet. Om detta vittnar gamla kartor från området, men idag finns inga synliga spår av högen ovan jord. 2007 hittade arkeologer spår efter högen, ca en halvmeter under markytan. Foto: M Ek

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

U 136. ”Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland.” Dateras ca 1020 – 1050 e Kr, okänd ristare (samme som ristat U135). Detta är en av de två kända svenska runristningar som nämner pilgrimsfärder till Jerusalem. Med Grekland avsågs under tiohundratalet det östromerska riket, något pilgrimer passerar på vägen till Kristi grav i Jerusalem. Det är möjligt att också Estrid följt med på resan. Kanske har hon fört med sig Östens kvarlevor tillbaka för att begrava dem i den hög som nämns på U135. Det är också möjligt att Estrid nämner sin mans död utomlands för att klargöra att hon och sönerna är de rättmätiga arvtagarna. Foto: M Ek.

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

U 139. ”…ristade runorna…(Gud) hjälpe hans (ande)”. Dateras ca 1020 – 1050 e Kr, okänd ristare. Foto: M Ek

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

U 137. ”Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son”. Dateras ca 1020-1050 e Kr, okänd ristare. Gag är troligtvis deras förstfödde son. Av dateringen att döma bör han ha dött ung, kanske redan som barn. Det ovanliga namnet Gag betyder ungefär ”ivrig” eller ”yrväder”. Foto: M Ek.