Vid Fällbro passerar vattendrag från sjön, nu liksom under vikingatiden. Platsen var en gräns i landskapet som markerades med flera runristningar. Inom bara några hundra meter finns inte mindre än tre runhällar och en runsten. Många intresserade har sökt sig till denna intressanta miljö. På bilden ses den spränglärde professor Sven-B.F. Jansson guida länsstyrelsen 1972. På andra sidan bron skymtar Fällbro gård till höger. Här låg troligen en gård redan under järnåldern. Om detta vittnar gravfältet utmed vägen. Foto: A Nordström i SLM:s arkiv.

Vid Jarlabankes bro finns en temapark som berättar om besöksmålen kring Vallentunasjön. Här blandas historia med offentlig konst på ett lekfullt sätt. Konstnärerna Annika Oscarsson och Thomas Nordström har formgivit och tillverkat redskapen. På bilden ses del av en klätterställning som slingrar sig likt djurornamentiken på runstenarna. Foto M Ek, SLM.

U 142. ”Ingefast lät resa stenen och göra bron efter Jarlabanke, sin fader, och Joruns son, och Kättilö lät (resa stenen) efter sin man. Öpir ristade”. Daterad ca 1060 -1100 e Kr. Signerad av runmästaren Öpir – en flitigt anlitad runristare vid denna tid. Hans signatur finns på ett 60-tal ristningar från tiohundratalets slut. Produktionen har tidvis varit så omfattande att han bör ha haft medhjälpare, kanske en kringresande runstensverkstad. En lustig detalj i sammanhanget, är att” Öpir” betyder ungefär ”gaphals”. Runstenen står troligen på sin ursprungliga plats, där den markerat den norra änden på bron över vattendraget. Den här stenen kallas ibland ”Jarlabankes dödssten”. De flesta runstenar där Jarlabankes namn förekommer, har han själv låtit resa, men denna är alltså rest av hans närmaste efter hans död. Foto: M Ek.

U 142, avritad.