Kristendomen introducerades i samhället ”uppifrån”, dvs det började med kungen i Sigtuna och hans närmaste krets av förtrogna. Den nya tron fick med tiden fotfäste ute på stormännens gårdar. Men under 1000-talet var vägvalet inte självklart. Det fanns fortfarande starka ledare i bygden som fortsatte att blota till hedniska gudar. Det kristna vägvalet manifesterades tydligast genom att resa stenar på markerna hemmavid. De nyfrälsta stormännen placerade stenarna väl synliga utmed dåtidens färdvägar. Än idag står deras minnesmärken synliga för var och en. Vid Gullbron övervakas förbipasserande idag också av fartkameror.

Orm- och drakslingor har djupa rötter i den förkristna tiden. Det betyder inte att de ska ses som hedniska symboler. Ormen och draken anspelar troligen rent allmänt på världens förestående undergång – ett tema som förekommer i många religioner. I förkristen, fornskandinavisk religion vaktades människornas värld av Midgårdsormen. En kristen betraktare identifierade troligen runstenarnas odjur med ormen i paradiset som i Uppenbarelseboken representerar Djävulen. På de tidiga runstenarna förekommer ofta ett kristet kors – ormens motsats, nämligen frälsningen, syndernas förlåtelse och hoppet om paradiset. Foto: M Ek.

Vid Jarlabankes bro finns en temapark som berättar om besöksmålen kring Vallentunasjön. Här blandas historia med offentlig konst på ett lekfullt sätt. Konstnärerna Annika Oscarsson och Thomas Nordström har formgivit och tillverkat redskapen. På bilden ses ett drakhuvud som med en knapptryckning börjar spruta vatten. Vattnet fortsätter under en bro, ned mot något som har formen av Vallentunasjön. Foto M Ek, SLM.

U 236. ”Ulfs arvingar i Lindö låter resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg”. Dateras ca 1050 – 1080 e Kr. Signerad av Visäte. Stenen står på sin ursprungliga plats, idag väl synlig från bilvägen mellan Vallentuna och Upplands-Väsby. På 1600-talet var runforskare här och beskrev en vägbank över våtmarken med fyra resta stenar, tre med runinskrifter. U 236 står ensam kvar, de andra är spridda i området. Vallentunasjön sänktes på 1800-talet för att utvinna åkermark. Det betyder att vattennivån tidigare var 1,5 – 1,8 meter högre än idag. När vikingatidens bro byggdes var här ett svårframkomligt våtmarksområde. Visäte var en flitigt anlitad runristare. Han har gjort ytterligare ett trettiotal runstenar i Mälardalen. Foto: M Ek, SLM

Kompositören Richard Dybeck (1811-1877), mest känd som textförfattare till ”Du gamla, du fria…”, var också en hängiven fornforskare. En del av runstenarna han ritade av, är idag försvunna. Bilderna är därför många gånger en viktig källa för dagens runstensforskning. Ur Sveriges runurkunder / granskade och utgifne af Richard Dybeck.

U 237. ”Bröderna Gärdar och Fullhuge och Sigrev och Sibbe och Sigvat lät resa denna sten åt sin fader Ulf, och åt Sven, sin broder. Gud hjälpe…”. Dateras ca 1050– 1100 e Kr. Antas vara ristad av Visäte. Stenen är skadad och står idag norr om stora vägen, på vänstra sidan om infarten till Lindönäs. Foto: M Ek.

U 238. ”Astrid lät resa denna sten efter sin son Sven och Ulf, sin make”. Dateras ca 1050– 1080 e Kr. Antas vara ristad av Visäte. Stenen är flyttad och står idag ca 2 km norrut, vid Lindö herrgård. Observera att stenen idag står på privat mark. Foto: M Ek